Ni vet när man säger till sig själv: "Nej, jag kanske skulle börja träna. Ja! Guh, vilken bra idé. Imorgon börjar jag."? Sen händer det aldrig. Man skiter i det. Man skyller på vädret, läxor, tidsbrist, you name it! Det har hänt mig så jävla ofta så det finns inte. Men igår, när jag lämnade av Martin vid bussen, tänkte jag att: "fan, nu får jag skärpa mig!". Hela vägen hem taggade jag mig för min joggingtur. När jag kommer hem klär jag på mig träningskläderna och går ut och springer. Jag gjorde det faktiskt. Idag var jag ute igen. Det är så skönt att bara springa. Känslan efter är ännu underbarare!
Varför jag börjat springa? För det första har jag ingen av den kondition jag hade för några år sedan. När jag var som bäst på fotbollsplanen fanns det inget stopp på mig. Jag sprang och sprang och sprang! Jag vill kunna spela fotboll som vanligt igen! För det andra så kan ju ingen förneka att det finns krav på flickor nu för tiden. Fast vad andra tycker bryr jag mig inte så mycket om, det är mer för min egen skull jag gör detta. Och för det tredje så är jag trött på att min brorsa retar mig. Ja, jag vet att det låter taskigt, och jag bryr mig inte. Men att ingen annan i familjen säger emot, det är det som känns. Idag när jag kom hem så sa mamma: "Vad duktig du är Amanda!". Jag vet vad hon menar.
Jag satsar iallafall på fyra gånger i veckan, och jag hoppas det håller!


På fredag är det klassfest. Älskar det!

Ha det bra!
Amanda