Jag kommer ihåg när jag var yngre, inga problem, inga bekymmer, inget existerade "på riktigt" då. Allt var så jävla lätt.
När jag var yngre brukade jag vara hemma hos kompisar hela tiden, och det hände att dem ibland var här. Det fanns inga speciella regler man var tvungen att följa för att på nått sett vara artig. Vi var ju bara barn.
Kärlek, vad var det? Ingen visste ordentligt. Vi var för unga för att kunna fånga denna känsla och bli vän med den.
Hur man klädde sig, var det så viktigt egentligen? Då klädde man sig i det som mamma köpt till en, eller om man kanske någon dag gjort upp med sina föräldrar så man fick ta bussen in till stan och köpa saker själv.
Man längtade så otroligt mycket till man blev äldre, då man fick bestämma själv. Man undrade hur sitt liv skulle se ut när man började närma sig åldern då man blev myndig.

Blev då allt som man tänkt sig?
Nej, absolut inte.
Jag avundas dem som lyckas se lyckliga ut. Jag avundas ännu mer dem som är lyckliga. Men dem jag avundas mest är dem som är lyckliga, i min ålder.
Jag är sjutton och ett halvt år, jag är inte ens i närheten av att hitta lyckan. Men precis som alla andra individer här i världen har jag börjat anpassa mig. Jag tror inte på kärleken, jag vill, men det går inte. Jag tar avstånd från folk, för att jag känner mig osäker. Jag skiter i vad folk tycker om mig, vad folk säger om mig och vad folk tror om mig. Vad spelar det för roll? Varför haka upp sig på sånt? Det är ju inte så att man kan ändra deras åsikter.
Mina dagar ser precis lika dana ut allihop. Rutiner hela dagen igenom. Det finns inget roligt med det. Inget roligt att skirva eller berätta. Inget att tråka ut fler personer än mig med. Varför begär folk så himla mycket av en?

Jag vet att jag kanske inte är bäst på det här, att uttrycka mig. Och det är så mycket jag har utelämnat, saker bara jag vet, saker bara jag kommer veta!

Ord är mer än ord. Det är något alla borde förstå. Det spelar ingen roll hur många ord det är.
Ett ord kan väcka känslor: "Hata"
Två ord kan betyda mycket: "Jag lever"
Tre ord kan förändra någons liv: "Jag älskar dig"
Fyra ord kan få en att tänka till: "After, it feels good"
Så om man inte har förmågan att tänka steget längre, att i alla fall försöka förstå, då har man förmpdligen ingen fantasi, man kan inte drömma. Kan man inte drömma, kommer man inte långt. Hur fan ska man ta sig igenom livet utan att kunna drömma, fantisera. Hur ska man kunna klara sig om man inte kan förstå, att ord är mer än ord?
Fråga Anonym!